På Småländska höglandet.

Ett torp som sjunger (bokstavligt talat, ni får se) på sista versen. Dörren var låst, men det fanns som synes möjlighet att ta sig in ändå.

Det fanns två lägenheter i huset, en uppe och en nere med vardera två rum och kök. Jag fick intrycket att de sista som bodde där var en man och hans bror, men jag kan ha fel.

Vi börjar husesynen i sovrummet på nedervåningen. I det tjocka fotoalbumet på byrån fanns hundra år gamla släktbilder, sådana lägger jag dock inte ut.

                                                     Radioapparaterna var pampigare förr.

                                                   Det finns fem TV-apparater i kåken.

Vi kikar genom korridoren förbi sovrummets kakelugn och ser...

...en  tramporgel i vardagsrummet.

 Om man blundar kanske man kan höra musiken och sången. Cittran behöver kanske en och annan ny sträng först.

Det bedrevs verksamhet i form av reparationsverkstad på fastigheten, blev nog en del bokföring här i vardagsrummet.

                                                                    Dyrt med bildelar...

Nu tar vi oss genom dörren till nedervåningens kök.

Trappan har väl kommit till användning på annat håll, men en stege duger gott för att ta sig till övervåningen.

Vi kommer upp i köket.

                                             Förutom köket användes bara ett av rummen.

                                                         Det andra rummet står oinrett.

                                                                 Taket börjar ge sig.

Ladugården finns kvar på ekonomiska kartan 1952 så den revs kanske på 60-talet. En cykelkärra var nog ett måste på en sådan här plats.

Skrot, skräp och mera skrot. (Del 1)

Den som ska städa upp denna tomt får att göra, det var skrot och skräp överallt, så mycket att jag delar upp posten i två.

Detta måste vara en av de första transistorradiomodellerna, närmare bestämt en BT-365 från ca 1960.

http://www.radiomuseum.org/r/luxor_bt_365.html

                                      

 Här på tomtens bortersta del fanns långliggarna, de här bildörrarna har nog legat i 50 år eller mer. Jag kan passa på att delge min uppfattning, sådana här ställen ska inte städas eller "räddas", utan byggnader och skrot ska sakta återgå till naturen genom att ruttna och rosta bort.

Som sagt, skrot överallt, fortsättning följer i nästa inlägg.