Den övergivna gården i Västernorrland. Del 1: Ladugården.

I den lilla glänta som återstår av de igenplanterade åkermarkerna ruvar den pannplåtstäckta ladugården i morgonljuset.

 När man öppnar dörren syns det att det var ett tag sedan den sista maskinen parkerades här.

 och ännu längre sedan dessa selar hängdes upp för gott, det var antagligen på 60-talet som skogsbruket togs över av något bolag och då hade nog traktorn redan monopol på åkerbruket.

 Ett bildelslager finns därinne, ser ut som 60-tals Merca och 70-80-tals Volvo. Konstigt nog finns det inga övriga spår på gården att det skulle ha varit någon mekarverksamhet, eller ens ägts någon sådan bil. Kanske någon som hyrt in sig där.

Mycket skrot och skräp överallt.

                                                                   Brännvin till tröst?

Det verkar som att de senaste djur som hölls här var får, eller möjligen getter.

                                                                Vattningsanordning.

Bakom dörren finns det läskigaste rummet, kolmörkt och fullt av gammal skit. Isoleringscell för olydiga djur?

Skönt att lämna den dystra ladugården och komma ut på höskullen.

                                   Tröskverket befinner sig ungefär 65 mil från tillverkningsorten.

                                                       Sista tröskningen avslutades inte...

                                                       ...måhända snoden hoppade av?

                    Även här är det nära till Nirvana, i bakgrunden motorn som drev tröskverket.

                                  Ladugården från nersidan, i den lilla tillbyggnaden finns dasset.

 I den större står en hackelsemaskin som går att veva runt, och här syns spår av några av de nutida invånarna, grävlingar.

Några småländska lador, eller hur man på ett enkelt sätt kan uppnå Nirvana.

Jag har en crush på lador, allt från de minsta starrängslador till storgodsens rymliga jättar. Alltid lika spännande att öppna en laddörr och kika in i skumrasket och se vad som uppenbarar sig vartefter ögonen vänjer sig. Ofta har en kattuggla sett mig och flaxat iväg innan jag sett den, svalor och trastar kan också vara invånare så ibland blir besöken korta. Här har jag kikat in i fem lador på småländska höglandet. Den första, med vackert rostig nyckel i låset, innehåller bland annat ett av de vanligaste ladfynden: timmerslädar.

                                   Jag trodde detta hörde till en sele, men läsaren Fager vet vad det är: mosskor som sattes på hästarnas hovar för att de inte skulle sjunka ner i mossen.

Till nästa lada, vackert grå i förmiddagssolen. Här visas ett exempel på att även en tom lada kan vara innehållsrik... Denna används av spåren att döma som ett något vanskligt väderskydd för betande nötkreatur.

          Vi går till nästa lada och får uppleva att ibland behöver man bara öppna en dörr för att nå Nirvana.

     Jag vet inte vad detta är, kan det vara en del av ett tröskverk? Eller en foderhack, kanske för betor?

                          I nästa lada finns bland annat en stor råttfälla, och (förstås) timmerslädar.

Vi går vidare mot en liten lada som ser spännande ut på håll, men inte innehåller något särskilt.

 Dagens sista lada, med en inneboende som en gång uträttade storverk på vallarna, och så klart en timmersläde...